23:40 | 2017-01-20

Giving People

Tänkvärt

 

Det finaste vi människor kan ge varandra är en hjälpande hand i lägen då det behövs. Jag försöker skänka en slant till olika organisationer varje månad men utöver det så försöker jag hjälpa människor i min omgivning. Därför vill jag hylla en fantastisk hjälporganisation. Giving People! Blev tipsad om Giving People via en familjevän som pratade väldigt gott om organisationen. Så jag gick med i deras fb-grupp någon vecka efter det. Det hela går ut på att man som privatperson åker ut till de familjer som söker hjälp och ger av det man har. Man behöver alltså inte skänka pengar utan man ge bort begagnade kläder, leksaker, skor osv. Jag hjälpte till 2 familjer i Stockholm nu till jul. Jag gav massa mat och lite julklappar till barnen. 

Jul är en månad då vi alla blir lite mer generösa men för många familjer runtom i Sverige så kvarstår dom ekonomiska problemen även efter jul. Tycker det är extremt viktigt att inte glömma bort våra medmänniskor som har hamnat i en utsatt ekonomisk situation. Har även full förståelse att alla har inte samma möjligheter att skänka pengar men det är just detta som är så bra med Giving People! Man kan ge bort begagnade kläder, skor och saker som man själv kanske inte längre kan eller vill ha kvar men som kan hjälpa och glädja någon annan.

Älskar också att man själv (om man vill) åker till familjen för att lämna över det man valt att bidra med, känns så bra att veta att det kommer fram till rätt personer och verkligen kommer till dom som är i behov av hjälp. Det tycker jag är så synd med stora hjälporganisationer att man inte riktigt till 100% vet om pengarna kommer fram.

Tänkte dra lite kortfattad info om Giving People. Giving People är en hjälporganisation som arbetar för att förebygga samt motverka ekonomisk utsatthet och barnfattigdom i Sverige. Organisationen vill genom sitt arbete minska sociala klyftor samt påverka samhället genom att belysa och diskutera barnfattigdom. Organisationen skapar debatt kring barnfattigdom och påverkar de styrande politikerna. Giving People levererar akut hjälp i form av mat och andra förnödenheter till barnfamiljer över hela Sverige med hjälp av givare i Giving Peoples nätverk.

Giving Peoples vision är att inget barn i Sverige ska leva i utanförskap eller fattigdom. Här hittar ni Giving People
Sök även efter Giving People på Facebook och gilla deras sida. Ingen kan göra allt, men vi alla kan göra något. Glöm inte heller att besöka deras gåvoshop, det gör ni HÄR.

Detta inlägg är INTE ett sponsrat inlägg utan ett inlägg om något som ligger mig varmt om hjärtat.

21:00 | 2016-11-30

Att leva med konstant smärta

Tänkvärt

/ I samarbete med Reumatiker förbundet / 

I Sverige lider cirka 2000 barn av reumatism men nästan 1 miljon människor i Sverige har någon form av reumatisk sjukdom. Jag fick barnreumatism när jag var 6 år gammal och har levt med denna kroniska sjukdom sen dess. Det tog dock 6 år för mig innan jag fick JIA (barnreumatism) som diagnos. Sedan dess har jag gått på 8 olika mediciner, varit sövd 48 gånger, fått över 200 kortisoninjektioner och blivit opererad 3 gånger. Allt detta för att bli av med smärta & inflammation i mina leder.

Men grundproblemet är att ingen vet varför man blir drabbad. Därför är forskning superviktigt både för mig, Nina och för alla andra där ute som lider av reumatism. Forskningen har redan gått fram om man jämför med bara 10 år sedan. Längre kan vi dock komma. Och för min del så är forskningen det viktigaste. Dels för att hitta svaret på varför man blir sjuk, dels för att kunna bromsa reumatismen och för att hitta bättre och mer effektiva mediciner. För mitt mål är att utrota reumatiska sjukdomar och det kan vi göra tillsammans. HÄR kan ni skänka en liten gåva till Reumatikerförbundet för att ta forskningen framåt. Jag och alla andra reumatiker skulle bli så glada om ni skulle vilja hjälpa oss och vår framtid. Kram på er ♥

18:19 | 2016-11-24

Feeling shitty

Tänkvärt

ewaldton_011116_9393-redigera ewaldton_011116_9385-redigera ewaldton_011116_9402-redigera ewaldton_011116_9397-redigeraPhotos by @Ellenwaldton & Makeup by Evelina Andersson
Adlinks: / Sweater – HERE / Panties – HERE /

Hej där finisar! Jag berättade ju för någon dag sedan att jag skulle börja trappa ner på antidepressiva eftersom min läkare egentligen hade ordinerat att jag egentligen skulle slutat i september. Men så har jag dragit ut på det… Nu var det dock dags. Lovade att berätta för er hur det gick, hur jag mår osv. Och jag tänkte vara 100% ärlig med er och berätta exakt hur jag mår. Och jag mår rent ut sagt skitdåligt. Jag är illamående typ konstant, svettas så sjukt mycket på natten (vaknar liksom upp av att kudden/täcket är genomblött!), kallsvettas lite då och då under dagen och har huvudvärk till och från. Jag vet att dessa biverkningar är helt vanliga när man börjar trappa ner på antidepressiva, men det är ändå så jävla jobbigt. Jag kommer dock köra en ganska lång urtrappning, den sträcker sig över 2 mån.  Då är tydligen risken mindre att depressionen kommer tillbaka. Jag vill verkligen bara sluta med tabletterna och bli vanliga Nicole igen. Blir man nånsin det? Har någon av er tips på vad man kan göra mot alla dessa biverkningar? Kram på er ♥ Förlåt om jag låter neggo men ibland är det så skönt att få skriva av sig och få ut allt som man tänker. 


// Hi there babes! I told you a couple of days ago that I would start reducing my dose of antidepressant medicine because my doctor told me so (and you know kids, we all listen to doctors haha!). I started reducing my dose some days ago and I wanna be 100% honest with you. I’m feeling shitty. Feeling ill all the time, I sweat a lot during night (I’ve been waking up in the middle of the night because my pillow and blanket are wet) and I have a headache on and off during the day as well. And I know that this is very common when you start reducing your dose. Sorry for being so negative and stuff but it’s nice to be able to write your thoughts somewhere. Hugs ♥

18:20 | 2016-09-06

Var snälla ♥

Tänkvärt

unspecified-15 norra3 unspecified-16 real

Nu har de flesta börjat skolan igen och än en gång så skulle jag vilja att alla tänker på hur man bemöter alla sina klasskompisar och andra människor i sin omgivning. Jag vet att jag har en hel del yngre läsare som säkerligen tror att jag har haft det hur lätt som helst i skolan och typ vart som Blair och Serena från GG och att allt bara varit på topp. Men så är det verkligen inte. Jag har blivit mobbad under många år under min skolgång och upplevt andra sjuka grejer som ingen någonsin bör uppleva i den åldern.

Som 6-åring blev jag slagen och instängd i ett rum där äldre elever försökte tvinga av mig mina kläder. Väldigt tuff skolstart med andra ord. I mellanstadiet blev jag mobbad utfryst på grund av att jag var modell för H&M och sen för Kappahl. Blev kallad tjock och ful och elever från högstadiet omringade mig och skrek massa elaka saker. Högstadiet var nog första gången då jag fick en någorlunda normal skolgång. Jag minns hur skönt jag tyckte det var, att bli mobbad och utfryst tär så sjukt mycket på en.

Men sen kom gymnasiet och efter 3 lugna högstadieår så blev det verkligen en mardröm för mig. Jag började i min klass ungefär 2 veckor efter skolstart i och med att jag bytte skola. Ingen hälsade eller pratade med mig på 2 veckor och jag kände mig som världens ensammaste person. I matsalen fick jag sitta helt själv och ibland fick jag pikar om att jag inte skulle tro att jag var någon bara för att jag hade en blogg.

Har nu i efterhand fått veta att en grupp tjejer i min klass hade sagt till resten av klassen att ingen skulle hälsa på mig eller bli vän med mig för att jag skulle inte få tro att jag var ”något” och om någon hade hälsat på mig så skulle den personen också bli utfryst. Känns så konstigt att personer som är 16/17 år gamla kan bete sig så? Jag är absolut inte en person som gillar alla för det vore omänskligt. Men jag skulle ALDRIG mobba en person eller frysa ut med mening. Jag skulle aldrig heller lägga upp personliga påhopp på mina sociala medier.

Jag tror det viktigaste är att själva sätta oss in i situationen. Hur skulle jag må ifall någon sa att jag var tjock och ful? Troligen inte så bra. Så snälla frys inte ut någon, hälsa på alla och om någon är helt själv be personen att sitta med er vid matbordet eller vara med i er grupp. Stå upp för de som blir mobbade och om ni är rädda så kan man alltid berätta för en lärare, men bidra inte till detta! Låt ingen behöva gå till skolan med en klump i magen. Var snälla mot varandra ♥

12:34 | 2016-04-19

Tänkvärt

Jag har skrivit det här inlägget tusentals gånger, raderar, skriver om, raderar igen, men nu känner jag mig klar och redo för att publicera. Hur förklarar man något som inte går att beskriva, hur förklarar man något så extremt komplext? Jag vet inte, men jag ska försöka. Jag vet inte hur jag ska säga det, jag vet inte hur jag ska förklara, jag bör nog bara göra det enkelt för mig. För så himla svårt är det inte. Jag är deprimerad, så lätt var det att säga.

 Jag känner en sådan enorm skuld och jag skäms. Men egentligen, varför? Hälften av alla kvinnor blir deprimerade någon gång under sin livstid och har man redan en kronisk sjukdom i grunden är risken betydligt högre. Utöver depressionen har jag en sådan extrem ångest över allt. Skola, framtiden, att jag inte duger, alltså verkligen ångest över i princip vad som helst. Jag skäms över något som jag egentligen inte kan rå för, för ingen av oss 50% skulle välja detta frivilligt. Jag har haft väldigt svårt att acceptera det. Jag har ett bra liv, bra vänner, bra familj, bra pojkvän, reser mycket och jag har ett roligt jobb. Det känns som att jag inte bör ha rätten att vara deprimerad. Men det spelar ingen roll i slutändan, vi blir deprimerade av olika anledningar men vi väljer inte det och det är extremt viktigt att prata om. Vi VÄLJER inte det här.

Precis som att vi inte väljer att vara sjuka väljer vi ju inte heller att vara psykiskt sjuka. Trots att det sistnämnda är otroligt mer tabubelagt än vad de är att vara sjuk. Varför egentligen? Men för att kunna göra psykisk ohälsa mindre tabubelagt behöver vi prata om det, därför valde jag att berätta för er.

Troligen beror min depression på för mycket stress i längden. Jag vill vara duktig på allt, prestera för mycket. Både i mitt jobb och i skolan. Och efter ett tag håller inte det. Man kan inte alltid vara den duktiga flickan som är bra på allt och som på något vis hinner med allt. Symptomen på depressionen kom 2 månader sen, och sen dess har jag haft väldigt jobbiga dagar och vissa bättre dagar. Det kommer och går.

Jag hade turen att träffa en väldigt fin läkare och han sade något som verkligen fick mig att tänka till. ”Om en liten nagel kan få nageltrång är det inte konstigt att det kan bli ”fel” i hjärnan som består av 100 000 miljoner celler”. Han fick mig att tänka om, han fick mig att förstå att psykisk ohälsa inte är konstigt och det är ingenting man bör skämmas över.

Jag har börjat ta anti-depressiva och just nu mår jag skit, illamående, dåsig och väldigt trött (vanligt i början av kuren) därav dålig uppdatering. Jag tror och hoppas ni förstår. Dessutom ska jag även börja gå KBT. Förhoppningsvis börjar medicinen & kbt verka inom en månad, jag håller tummarna för det. Jag tycker det är jobbigt att kliva upp ur sängen, att gå på möten, att träffa vänner. Jag tycker ingenting är kul och jag tycker allting är jobbigt och påfrestande. Jag vill ha tillbaka gamla Nicole. Hoppas ni har förståelse ♥